jag vet, jag bloggar nästan aldrig längre. helt ärligt så har jag ingen bättre ursäkt än att jag inte har någonting att blogga om. såhär års händer det inte mycket på dagarna, förutom plugg eller någon kompis då och då. snart är det jullov. 16 dagar kvar till julafton. helt underbart!

nu när jag ändå har börjat kan jag ju lika gärna fortsätta. någon jag nämner alldeles för lite här i bloggen är jonatan, min pojkvän sedan ungefär än 2 år och 2 månader tillbaka (med ett avdrag på kanske cirka 3 månader sammanlagt). jag har aldrig förstått, och kommer nog aldrig heller att förstå, hur en person kan göra mig så glad som han gör. ofta när man nämner att vi har varit tillsammans i 2 år blir folk chockade och frågar direkt hur man orkar det. orkar? sen när handlade kärlek om att orka? jag förstår verkligen inte. aja, tillbaka till jonatan nu. vad är det jag tycker om med honom så mycket? är det att han i mina ögon ser helt grymt bra ut? eller är det hans underbara personlighet? är det att han helt plötsligt kan säga saker som får hjärtat att slå ett extra slag, som att han älskar mig, eller att jag är det bästa som har hänt honom? helt ärligt är det en stor blandning av det jag nyss nämde och en hel del annat. jag klarar inte av att vara utan honom, det har jag lärt mig nu. bara att veta att han är min kan få mig att le även dagar då det verkar omänskligt att le. det är någonting inom mig som gör det helt omöjligt att inte tycka om honom. han är faskien det bästa jag vet, det bästa som har hänt mig.



jag älskar dig.